Att flytta eller inte flytta...

Ja det är frågan. Idag när vi gick med hundarna på morgonprommis mötte vi några grannar. Vi i detta fallet är Huskorset, Svärmor och jag. Huskorset har ju en ledigperiod nu och då går vi allihop.
Nåja, vi mötte några grannar på prommisen och fick höra att dom var på gång att flytta. Hon sa: Vi flyttar nu innan det blir så att vi inte orkar göra det själva. Dom har bott här i 16 år och känner att det blir lite mycket med att sköta huset och sånt.
Huskorset däremot har ju drömmar ocm sitt drömhus och när vi kom hem konstaterade hon att vi måste fundera på att sälja vi också.
-Vi kanske ska höra efter vad vi får, sa hon, men innan vi ringer till mäklaren måste vi fixa till huset lite.
Jag är inte den mest händiga. Ska sanningen fram är jag inte alls händig. Mina tummar är av någon underlig anledning placerade i armhålorna när det gäller praktiskt arbete. Jag brukar hävda att jag har andra fördelar och det måste ju funnits någon anledning till att hon valde mig...?
Det är inte första gången vi ska fixa till här hemma och oftast slutar det lyckligt men vägen dit kan vara både jobbig och psykiskt påfrestande.
Jag erinrar mig ett tillfälle för många år sedan då följande inträffade:

Vi behöver en ny hundgård, sa huskorset.
I bland betyder inte ord det man tror de betyder. Till exempel så betyder ibland "bör" inte alls bör utan "skall" och i detta fallet betydde inte "vi" vi utan "du".
Redan detta konstaterande fick olusten att spridas i min kropp. Det är inte så att jag är rädd för arbete, nej då, det är bara så att jag är ohjälpligt opraktisk när det gäller att bygga och sånt där. När vi byggde till huset var det en god vän som pekade var jag skulle slå i spikarna. Det gick ganska bra. Även om bygget inte bara lämnade synliga spår i naturen utan också på min lekamen i form av ett antal blåa naglar, plåster i pannan efter nedfallande bräder och en tid med kryckor efter ett olyckligt feltramp med en skottkärra som skymde sikten. När jag påtalade mina bristande anlag i byggandets ädla konst för huskorset sa hon att det säkert skulle gå bra.
Alla mina invändningar smulades sönder så som dåligt bränd cement.
-Jag har hittat ett perfekt stängsel, sa huskorset, det har plockats ner från en industri och vi kan få det jättebilligt. Hyr en kärra så hämtar vi det.
Vår tomt är ganska stor och där andra människor har gräsmatta och äppelträd har vi tall, björk, lingonris, blåbärsris, sten och berg.
Det är en bra tomt som inte behöver speciellt mycket till trädgårdsarbete. Inga träd att beskära och inget gräs att klippa. Kort sagt idealisk - men inte för att bygga en hundgård i. När de första blåbärstuvorna avlägsnats kom det vackra svenska urberget i dager. Det var en grop på tjugo centimeter sen berg. Här blir det svårt att sätta ner några stolpar, sa jag. Sen kommer det att bli glipor under staketet.
-Va inte så negativ nu, sa huskorset, vi får borra lite och så lägger vi sten i gliporna, gräv där nu.
I denna grop gick det mycket bättre den blev djup och fin. Marken på detta ställe var som gjord att gräva i. Så grävde vi vidare och i bland skulle det "borras lite", ibland inte alls.
Vi gjorde ett studiebesök hos en hundvän. Ja han är inte bara hundvän utan också vår vän inom hunderiet.
Mannen förklarade utförligt hur han hade satt upp sin hundgård. Det var en vacker hundgård. Innanför det två meter höga stängslet fanns välansade gräsmattor och krattat grus.
-Tänk, så här fint kommer det snart att vara hos oss också, sa huskorset.
Jag sa inget för som sagt vår natur är just det, natur och där finns inget metertjockt lager av matjord att gräva i varken för mig eller hundarna.
-Du måste se till att det blir bra förankrat i hörnorna, sa hundvännen. I bland kanske man måste stötta som här, sa han och pekade med en svepande rörelse.
Jag nickade och hummade för att se ut och låta som om jag förstått.
Väl hemkomna kunde vi inte vänta ivern att få bygga gjorde oss otåliga.
I denna betydelse av "vi" och "oss" skall man läsa "huskorset".
Vi börjar själva sa huskorset, så det fick jag lov att göra.
Jag valde den gropen där ”vi” inte behövde "borra lite".
Jag satte den gröna stolpen i hålet som nu var fyllt av vatten efter några dagars regnande.
-Jag måste ha murbruk, sa jag till huskorset.
-Då köper vi det sa hon, så jag åkte till byggaffären och frågade efter murbruk.
Bakom disken stog en finnig yngling med en överläpp som nästan pekade rakt ut. Det var en liten springa mellan den och näsan och i springan spretade en tunn mustasch fram. Jag fascinerades av "prillan" under läppen och hörde inte svaret.
Jag stirrade fånigt på honom och sa:
-Förlåt.
-Ska de va färdiblandat? frågade han igen.
Färdiblandat??? Hur får man hem det? Rinner det mycket? Kan det rinna ut i bilen och kan man ta det i bilen?
Jag visste inte hur jag skulle svara. När vi hade byggt huset hemma hade min vän blandat sand och vatten i murbruket.
-Finns det färdigblandat? sa jag.
-Visst , sa den finnige med överläppen. Hur muke ska du ha.
-Till en stolpe, sa jag.
-En stolpe? sa den finnige med överläppen och såg undrande ut.
Jag samlade mig och redogjorde för mitt problem.
-Ä håle djupt? sa den finnige med överläppen.
-Nja, sisähär, sa jag och måttade med armarna, och så här brett, tillade jag för att göra bilden mer komplett.
-Då räcker dä mä tre säckar, sa den finnige med överläppen.
-Tre säckar?? dom läcker väl inte?? sa jag.
-Nä då, sa den finnige med överläppen, dom kanske dammar lite men dä ä ingen fara.
Då lärde jag mig att färdigblandad cement inte innehåller vatten. Vatten tillsätter man när man kommit hem, ungefär som en sån där sockerkaksmix.
Jag kände mig lättad och började tro på mig själv. Detta skulle jag nog klara.
Väl hemkommen började vi att blanda till cementen och vatten. Mixen fyllde jag i hålet, femtiocentimeter djupt och nästan lika brett. När hålet var fyllt med cement stoppade jag ner stången och måttade så den såg rak ut från alla håll, ungefär som man gör när man tar in julgranen och fäster den i julgransfoten.
-Nu skall bara cementen bränna, sa jag till huskorset och hon tittade beundrande på mig när jag slängde ur mig fackuttrycket som om jag aldrig hade gjort annat än blandat cement.
Vi lämnade vår stolpe där i hålet och gick till nattlig vila.
Den följande dagen inspekterade vi vårt stolpe. Den första till vår nya hundgård.
Vi stog där mitt bland blåbärsriset och tittade på stolpen som när vi lämnat den ståtligt strävade mot himmelen. Nu pekade den snett uppåt mot grannen. I 45 graders lutning ungefär. Cementen hade blandats väl och dessutom bränt.
Jag vill påstå att mina färdigheter när det gäller byggande inte på något sätt förändrats sedan detta inträffade för snart 20 år sedan. Jag vet också att jag inte kommer undan. Har huskorset bestämt sig så har hon bestämt sig.
I kväll ska vi till grannen och äta räkor. Jag ska inte tänka en sekund på renovering och verktyg. Den dan kommer nog snart ändå.
HH