Hej! Jo jag är tillbaka. En smula tilltufsad efter allt som skett. Jag hade ju hoppats på en förändring. Det blev det inte. Nu får man rätta in sig i ledet och lägga upp en strategi för det fortsatta livet framöver.
När huskorset och jag gick igenom hösten sa hon att jag hade ställt för höga förväntningar.
-Du måste ta tag i det ”lilla”, sa hon. Alla kanske inte tycker som du och då ska du inte bli deppig för det.
-Ja men jag vet ju hur det ska vara, sa jag. Hela mitt liv såhär långt har jag samtalat med folk om framtidsstrategier och det har ju fastnat ett och annat även hos mig.
-Vet du, sa hon, titta ut, njut av att solen skiner och att svampen vi plockat blir till god mat i vinter. Tänk på alla framgångar vi haft med hundarna under året, och det är inte slut än. Tänk på hur bra det går för sönerna både dom här i Värmland och han i ”Fjollträsk”. Börja att se humorn i livet, skratta och dela med dig av skratten.
-Du är bra klok du, sa jag, men det är fortfarande det där med egoismen som stör mig så djupt.
Huskorset tystnade och tittade länge på mig, sen sa hon:
-Skit i det!
Ibland behöver man få just de där orden, ”Skit i det”.
Det är just det jag ska göra nu, ”Skita i det”.
Det är aldrig för sent att ta upp kampen.
Det är aldrig för sent att se det fina i tillvaron.
Det är aldrig för sent att börja skratta igen.
Låt mig därför berätta en liten historia ur levande livet, även om även den tufsats till lite för att passa i denna spalt.
Två goda vänner var på besök för en tid sedan. Svamparna fullkomligt sprutade upp som svampar i skogsmarken varför huskorset kommenderade stövlar/kängor/oömma fotdon PÅ!
Sällskapet begav sig ut i markerna för att plocka svamp.
-Hittar ni något, hörde jag huskorset ropa bakom en kulle.
-Inte mycket, sa jag.
-Kom hit, sa hon.
Jag traskade över kulle och där satt hon i skogen av svamp mitt i skogen. Det var trattkantareller i massor.
Vi plockade korg och medhavda reservpåsar fulla.
-Nu räcker det, sa hon. Vi går hem och rensar allt.
Vårt besök hade också en lyckad dag i skogen och när vi tömde vårt kap på köksbordet insåg jag att vi borde gått hem tidigare.
-Gör du trattissoppa, sa huskorset och adresserade frågan till mig.
-Visst, sa jag och skred till verket.
På TV hade jag följt alla matprogram och kände mig redo för en kulinarisk läckerhet.
Jag stekte Charlottenlök i smör, krossade en vitlöksklyfta och lät den steka med. Slog av lökarna i en kastrull av större mått och ersatte dessa med 1,5 l svamp i stekpannan. Svampen fick släppa sin vätska sen i med mer smör och när det hela stekts lite slog jag på 2 dl sherry och lät det hela koka ihop varpå även detta förpassades till kastrullen. Stekpannan slog jag lite vatten i för att få med eventuella kvarvarande smaker och sedan slogs även detta i kastrullen. Jag tillsatte 3 dl grädde och lät det hela koka upp.
Såhär lång gick allt som på dans.
Jag vet inte varför men jag kände mig som en ”Master Chef” och tog fram min mixer i vilken jag slog allt som tidigare fanns i kastrullen. Locket på och vrid på ”tillknappen”.
Allt fullkomligt exploderade och köket blev i ens trattkantarellbrunt. En färg som var poppis i början av förra seklet.
-Va hände, sa huskorset.
-Jag slog i lite för mycket, sa jag och vred på ”tillknappen” en gång till.
Resultatet blev exakt som tidigare med undantag att köket blev ännu mer trattkantarellbrunt, denna gång fylldes även den i närheten stående brödrosten med trattkantarellsoppa.
-Ska du rosta dom, sa en tidigare vän.
Jag tog brödrosten och förpassade den med några välvalda men mindre angenäma ord ut genom fönstret. Jag hade öppnat det först.
-Ja ha, sa den före detta vännen, där gick den in i omloppsbana. Ska Fuglesang upp i rymden igen behöver han inte ta med brödrost i alla fall…
Det var då Huskorset gjorde ännu en avgörande insats i mitt liv. Hom kom med en stor Wirre klappade mig på kinden och sa:
-Drick detta sen tar du stavmixern som du brukar.
Det är aldrig för sent…
HH
