Hus i huvudet!

-Titta, sa Huskorset och nickade menande åt TV-apparaten. Är dom inte bara fantastiska som ger sig på sådana projekt.
Huskorsets nya vurm är att se på ett program i TV där man får följa Engelska familjers strävan att renovera fallfärdiga byggnader. TV-programmet beskriver de anspänningar som familjen utsätts för under sina ibland år av arbete med en gammal sten lada eller fallfärdigt uthus på den Engelska landsbygden.
-Såg du alla dessa fantastiska hus som finns i Belgien när du var där, sa Huskorset.
Sus och jag hade nyligen avslutat en resa till Belgien för att para en av våra tikar, Huskorset hade på grund av sitt arbete nödgats stanna hemma.
-Jodå, sa jag, vi såg en del hus,
-Tänk om vi skulle göra en riktig renovering av huset, sa Huskorset.
-Humm, sa jag som anade riktningen på samtalet.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen, jag är inte tekniskt eller praktiskt begåvad. Mina tummar kom aldrig längre ner på armen än till armhålorna. När Huskorset funderade på en riktig renovering i samband med att hon tittade på TV-programmet, anade jag det värsta.
-Hur menar du, frågade jag, ska vi rensa hela huset eller handlar det om lite målning.
-Jag funderar på det, sa hon, vi får se.
När det gått några dagar och inget nämnts om renoveringsarbete började jag känna mig säker på att saken förflyttats till projekt som kanske, bara kanske, sak tas upp i framtiden.
Jag fällde upp fotstödet på min fåtölj och slöt ögonen för en eftermiddagslur. Det var just då, när jag kände mig som säkrast och sömnen vaggade mig som jag hörde henne från köket där vår dator är placerad.
-Kom hit ska du får se, sa hon.
Jag rycktes abrupt ur min dvala och var snabbt på benen. Det var ju inte lätt att veta vad jag skulle få se.
På datorskärmen visades en bild av ett helt nytt hus i två våningsplan.
-Vi har ingen tomt, sa jag.
-Jodå, sa hon.
-Jasså, sa jag, var då?
-Här, sa hon.
-Här, sa jag frågande.
-Javisst, sa hon, vi har ju alltid sagt att vi bor på den mest perfekta plats för oss och hundarna. Bra gångvägar, bra natur inpå knuten och bra grannar.
-Vad menar du, sa jag.
En gnagande oro började ta form längst bak i mina hjärnvindlingar.
-Jo, vi kan bygga detta huset här så har vi allt som vi tyckt vara så bra. Fundera på det.
På TV:n visade dom en familj som höll på att renovera sitt drömhus. Dom hade bott två år i en husvagn för att få råd med att bygga om sitt hus.
Jag såg oss flytta in i Friggeboden med hundar och valpar. Jag såg mig med blodiga händer sträva för att få tak på vårt nyinköpta hus och jag såg hur månader förvandlades till år och mitt redan gråa hår blev längre för att så småningom hejdas på längden då det skavdes av mot byggnadsställningar och grundplatta.
-Visst bor vi bra som vi gör, sa jag, reste mig upp ur fåtöljen och gick ut med en hund innan jag hann att få svar.
HH

Summer and Mr Jingles

Summer har varit och hälsat på en snygg kille i Belgien, Sumaric Shadow of Mr Jingles. Så nu hoppas vi på valpar i mitten av december. Tyvärr fick jag stanna hemma, jobbet kallade. Men Susanne följde med Ulf Peter och jag har haft hennes hundar här. Lite strul att få allt och passa. Hundarna kan ju inte vara själva hemma i åtta timmar. Tack Marie för att du ställde upp trots dina flyttbestyr.

Nu är trion på väg hem och räknar med att vara i Göteborg i natt. Här hemma blir det fotboll, Heja Sverige.

3 mål på fem minuter

Hundarna var mer än vanligt dragiga när jag släpades nerför vägen mot grannens hus. Han stod på gården med krattan i hand och såg riktigt deppig ut.
-Hur är det fatt, flåsade jag när jag fått stopp på vilddjuren.
-3 mål på fem minuter mot Brynäs å sen 4-1 igår mot HV, sa han.
-Ja det är ju riktigt bra, sa jag.
-Dä va inte FBK som gjorde 3 mål på fem minuter dä va Brynäs, sen vann di igår mä 4-1 igår.
-Jasså, jaha, sa jag, men är inte det bra.
-Jo men dä inga stabilitet. Dä måste va nåt som inte står rätt te i kaffebörken.
-Hur menar du, sa jag.
-Jo förre åre så trodde ja nog att dä var som en engångsföreteelse, men nu börjer dä å se lika dannt ut igänn.
-Ja men, sa jag, det har väl hänt förut att FBK inte varit sådär lysande på försäsongen och sen har det blivit lyckat ändå i slutet. Om jag inte kommer ihåg fel så blev dom Svenska mästare efter en urusel höstsäsong, sen på våren tog dom placering efter placering.
-Jo dä dä nog sant, sa han , men dä ä annorlunda nu. Dä ä liksom inte bara nu i höst. Förre åre så sa di att truppen va för tunn. I år sa di att di hade en trupp som skulle slåss om gulde. Då kan tränera inte stå i TV å säge att lage inte höller ihop, att di inte ställer öpp för varann. Dä ä väl hans sak å se te att di speler för lage allihopa? Nä, ja vill inte va dänn som kraxer som en olyckskörp, men om di nu har fått alle di spelera som di velle ha då måste fele sitte nön annan stanns.
Han krattade lite bland löven och vände sig bort och jag gick vidare.
HH

Fågel, fisk eller mitt emellan?

För en kort tid sedan var jag på en social samling med en massa människor. Det visade sig snart att de allra flesta var jägare, varför samtalet naturligt kom att handla om jakt. Jag var, kanske man skulle kunna säga, en udda fågel i flocken. Vi stod där en massa människor med glas i händerna och konverserade.
-Jaha, sa en man och riktade blicken mot mig, dig har jag inte sett förut?
-Nä, sa jag, jag har inte varit här förut.
Nähä, sa han, har du varit ute på jakten idag?
-Nä, sa jag, det har jag inte.
-Så du är inte här för att jaga, sa han.
-Nä, sa jag.
-Nähä, sa han. Är du med nån som jagar då.
-Nä, sa jag.
-Nähä, sa han. Ska du börja jaga?
-Nä, sa jag, jag tror inte det.
Det blev tyst och vi stod där och tittade på varandra.
-Jag har hundar, sa jag, för att liksom lätta upp det som blev en tryckt stämning.
-Jahaja, sa han, du har hundar.
Stämningen liksom lättade med en gång när vi fann en gemensam nämnare.
-Jahaja, sa han igen, du har hundar… betyder det att du har flera hundar?
-Ja, sa jag, min fru och jag har flera hundar.
-Är din fru med också, sa han.
-Ja, sa jag men hon pudrar näsan och kommer snart.
-Jahaja, sa han.
Det blev tyst igen, sen sa han:
-Vad jagar du med dom?
-Jag jagar inte, sa jag.
Han tittade på mig, sen tittade han sig runt i rummet liksom för att söka en hjälpande hand, eller snarare ett hjälpande sällskap.
Det var då Huskorset anlände med nypudrad näsa.
-Jasså, här står ni och språkar, sa hon.
Vi tittade på varandra, min konversations granne och jag, sen nickade vi unisont, liksom i det första samförstånd vi uppnått.
-En sån trevlig sammankomst, kvittrade Huskorset.
-Ja, är det inte, sa han.
-Jag har prtatat med din man och han berättar att ni inte är här för att jaga.
-Onej, sa Huskorset, vi har utställningshundar och ska vara med på utställningen i morgon.
-Jasså, jaha, sa han, ni jagar inte alls?
-Nej vi har riktat in oss på utställning, sa Huskorset, man kan ju inte göra allt och sen så är våra linjer av utställningsslag.
Han tittade på mig som om han inte riktigt visste vad han skulle tycka. Sen vände han sig till Huskorset och gav henne all sin uppmärksamhet. Han tyckte tydligen att vår tidigare knapphändiga konversation hade uttömt det som gick att uttömma i ett samtal med mig.
Huskorset fortsatte samtalet och berättade om våra framgångar i utställningsringen och vår målsättning med uppfödningen.
Samtalet flöt på och det till och med skrattades då och då. Jag nickade och höll med om det mesta.
Någon klingade i glasen och bjöd till bords och min tidigare konversationsgranne tog Huskorset i hand och tackade för ett trevligt samtal, sen nickade han åt mig, och tittade medlidande på Huskorset som om han beklagade att hon som var så trevlig fått en sån träskalle till man.
-Visst va han trevlig, sa Huskorset, vet du vi är inbjudna till fågeljakt på hans marker.
Jag nickade bara och kände mig som den gråsparv jag var bland alla fasaner och påfåglar.
HH
PS
Tror inte man jagar påfågel men de kan ju spänna fjädrarna…