Hus i huvudet!

-Titta, sa Huskorset och nickade menande åt TV-apparaten. Är dom inte bara fantastiska som ger sig på sådana projekt.
Huskorsets nya vurm är att se på ett program i TV där man får följa Engelska familjers strävan att renovera fallfärdiga byggnader. TV-programmet beskriver de anspänningar som familjen utsätts för under sina ibland år av arbete med en gammal sten lada eller fallfärdigt uthus på den Engelska landsbygden.
-Såg du alla dessa fantastiska hus som finns i Belgien när du var där, sa Huskorset.
Sus och jag hade nyligen avslutat en resa till Belgien för att para en av våra tikar, Huskorset hade på grund av sitt arbete nödgats stanna hemma.
-Jodå, sa jag, vi såg en del hus,
-Tänk om vi skulle göra en riktig renovering av huset, sa Huskorset.
-Humm, sa jag som anade riktningen på samtalet.
Jag har sagt det tidigare och säger det igen, jag är inte tekniskt eller praktiskt begåvad. Mina tummar kom aldrig längre ner på armen än till armhålorna. När Huskorset funderade på en riktig renovering i samband med att hon tittade på TV-programmet, anade jag det värsta.
-Hur menar du, frågade jag, ska vi rensa hela huset eller handlar det om lite målning.
-Jag funderar på det, sa hon, vi får se.
När det gått några dagar och inget nämnts om renoveringsarbete började jag känna mig säker på att saken förflyttats till projekt som kanske, bara kanske, sak tas upp i framtiden.
Jag fällde upp fotstödet på min fåtölj och slöt ögonen för en eftermiddagslur. Det var just då, när jag kände mig som säkrast och sömnen vaggade mig som jag hörde henne från köket där vår dator är placerad.
-Kom hit ska du får se, sa hon.
Jag rycktes abrupt ur min dvala och var snabbt på benen. Det var ju inte lätt att veta vad jag skulle få se.
På datorskärmen visades en bild av ett helt nytt hus i två våningsplan.
-Vi har ingen tomt, sa jag.
-Jodå, sa hon.
-Jasså, sa jag, var då?
-Här, sa hon.
-Här, sa jag frågande.
-Javisst, sa hon, vi har ju alltid sagt att vi bor på den mest perfekta plats för oss och hundarna. Bra gångvägar, bra natur inpå knuten och bra grannar.
-Vad menar du, sa jag.
En gnagande oro började ta form längst bak i mina hjärnvindlingar.
-Jo, vi kan bygga detta huset här så har vi allt som vi tyckt vara så bra. Fundera på det.
På TV:n visade dom en familj som höll på att renovera sitt drömhus. Dom hade bott två år i en husvagn för att få råd med att bygga om sitt hus.
Jag såg oss flytta in i Friggeboden med hundar och valpar. Jag såg mig med blodiga händer sträva för att få tak på vårt nyinköpta hus och jag såg hur månader förvandlades till år och mitt redan gråa hår blev längre för att så småningom hejdas på längden då det skavdes av mot byggnadsställningar och grundplatta.
-Visst bor vi bra som vi gör, sa jag, reste mig upp ur fåtöljen och gick ut med en hund innan jag hann att få svar.
HH