Väntan är över

Nu är väntan över. Midsommar har passerat. Gästerna lämnat oss och det är bara Huskorset hundarna och undertecknad kvar. Sus och Örjan har kommit hem från Världsutställningen och allt har gått utan större framgångar eller om man så vill missöden.Sus sa att hotellet var över medel. Bra områden att rasta hundarna på och fint käk. Vad mer kan man önska? Möjligen en Världs Vinnare då.Lynley fick Excellent och det är helt OK i konkurrensen.
Huskorset och jag hämtar oss nu från helgen. Örjan sa att man borde fira annandag, tredjedag, fjärdedag midsommar osv.
Ligger nåt i det. Då är det ju snart Jul och då kan man börja på ny kula.
Så det lackar alltså mot Jul!
HH

I väntan på Midsommarafton

-Va, är du på väg till bolaget idag, sa Sus på sin klingande Göteborgska när jag ringde henne från bilen idag på eftermiddagen. I morse sa dom på radion att det var köer som väntade utanför när dom skulle öppna.
-Jaså, sa jag, jag får väl försöka att ha tålamod då om det är långa köer till kassan.
Hennes skratt låg inte i närheten av ett leende inte ens ljusår i närheten av ett fniss, om ni förstår vad jag menar. Det var snarare ett uttryck för ett hysterisk skratt som bottnade i vetskapen om att om det är något som jag inte besitter så är det tålamod.
-Ja,ja, sa jag, skratta du men är det för mycket folk får Midsommargästerna hålla tillgodo med vad huset bjuder.
-Jasså, sa hon, och vad kan det vara?
-Det blir Bols Blåa Curaco som snaps alternativt Schwartzer Häger (en sorts sprit jag förärades för ett par år sedan av Tyska vänner), sen får det bli vatten eller folköl som måltidsdryck.
-Hummm, sa hon, det är synd vi ska till Danmark på Världsutställningen för detta Midsommarfirande hade jag gärna velat vara med om.
Jag tackade för hennes tro på mig och vi avslutade samtalet.
När jag kom fram till köpcentrat fanns endast ett fåtal parkeringar att uppbringa så Sus farhågor såg ut att besannas. Jag stegade in på Systembolaget och fann att köerna inte var speciellt långa. Efter fem minuter hade jag både plockat till mig det Huskorset skrivit upp på inköpslistan och betalat detsamma.
Sedan gjorde jag en raid genom matbutiken och allt som allt tog det 45 minuter.
Tillbaka i bilen ringde jag upp Sus för att påpeka att hennes farhågor kommit på skam.
-Vilken tur för dina gäster, sa hon.
-Javisst sa jag.
Sen blev jag tyst för bensinmätaren lyste som i neon: TOM TANK, TOM TANK!
Jag tyckte att bilen hackade till och svetten bröt ut i pannan. Skulle jag bli stående med soppatorsk också, när det gick så bra med allt annat bränsle?
Jag klarade mig till macken och hem också för den skull.
Nu väntar jag på huskorset som fått jobba över.
Det ser ut att bli midsommar i år också!
HH

FB bär skulden!

-Hej, det var länge sen du Bloggade, sa en glad kamrat på utställningen i helgen.
-Ja jag vet, sa jag, det blir liksom inte av, tiden bara rinner iväg när man måste kolla på Facebook vad alla håller på med, sen måste man ju meddela sig med omvärlden vad man håller på med, sen får man ett gilla eller en kommentar som man måste kommentera…
Hon tittade på mig och nickade instämmande.
-Vet du, sa hon, det var mycket roligare att läsa om vad du gör på bloggen än de där snuttarna på FB. ”Nu går jag upp”, ”Ska grilla ikväll”, ”Framme på utställningen och det var lång kö”. Vem bryr sig egentligen.
-Jag vet inte, sa jag, men på något sätt får man en sorts bekräftelse på att man inte är ensam. Du vet jag bor ju mitt ute i skogen och när Huskorset åkt till jobbet blir det lite Facebookande och sen mat och allt det där som man gör på dagrna.
-Jaha, sa hon, som att lägga skifferplattor då…
Det fanns ju inget direkt svar på detta så jag höll tyst och försökte ändra inriktning på samtalet.
-Vilken kö det var i lördags, sa jag, men det gjorde ju inte så mycket för sen gick det ju så bra för Summer.
-Javisst, sa hon, BIM och CACIB får man väl vara nöjd med.
-Ja, sa jag det var väl kul.
-Förreseten, sa hon , jag läste Sus Blogg, eller snarare såg bilderna.
-Jaha ja, sa jag. Bilderna. Ja jag försökte spexa till det lite på söndagsmorgonen och nu när bilderna blivit offentliga har jag förstått att man nog ska vara mer värdig i sitt uppträdande..
-Jasså, hurdå, sa hon.
-Jo när vi satt upp tältet i morse och jag satt inuti för att det var lite båsigt utanför, så hörde jag en alldeles främmande kvinnoröst säga: ”Såg du i tältet, där satt den där galningen som du visade mig på internet.” En mansröst svarade: ”Nähä, han i den där fula jackan, han med vantar mitt i sommaren? Vardå, såg han lika dan ut idag?”
Samtalet försvann men det räckte för att jag skulle förstå att om något skulle hållas så var det en låg profil.
Tills nästa utställning ska jag färga håret och skaffa helskägg, eller kanske raka av mustaschen.
HH

Bröllopsdag och fotboll

Igår för 21 år sedan lovade Huskorset och jag varandra evig trohet och kärlek. Det var en enkel men vacker ceremoni på vår altan. Vi hade ännu inte flyttat till det som sedan dess varit vårt hem. Det gjorde vi påföljande sommar.
Vår gästlista var något mindre än den som i dagarna tillkännages för det bröllop som avhålls i Stockholm på lördagen. Inte heller behövde jag eller min tillkommande fråga om någons lov. Vi bestämde själva. Förlovningen passerade lika obemärkt den 5 december 1987. Ingen press inga kameror och inga bilder i tidningarna!
Tillbaka till vårt bröllop. Det var väl sisådär ett 30-tal gäster. Grannar, Huskorsets föräldrar, syskon, barn och vänner och barnens kamrater utgjorde den muntra skara som efter själva vigseln i kortege åkte till Graninge Värdshus i Molkom för att därstädes intaga en Bröllopsmiddag. Detta inslag var ett absolut krav från min svärfar. Tärna och Bestman var Huskorsets syster Lotta och min älste son Fredrik.
Efter middagen begav sig sällskapet tillbaka till Österängarna för glam och stoj. Brudvalsen dansades på gårdsplanen till tonerna av An der Schönen Blauen Donau. En son med en kamrat framförde Schvamingjoner av Gustav Frödig. Kamraten tillsammans med Adde och Mattias numer medlemmar i det allt mer kända Showbandet StarBoys. Kamraten heter för övrigt Björn Starrin så lite stjärnglans hade vi på bröllopet även om ingen av ovan nämnda ungomar då tillhörde de mer kända.
Vi båda fick en minnesvärd dag. Inte minst kan detta bestyrkas då detta lilla kåseri har kommit till genom en inte alltför djup dykning i minnenas arkiv.
Gårdagen förlöpte inte lika minnesvärd även om vi åt gott och tittade varandra djupt i ögonen. Kära efter 21 år, men det är ju ostraffbart, eller hur?
Tidningarna fylls i dagarna av två saker Bröllop, dock icke vårt, och fotboll.
Båda tilldragelserna är ju historiska på sitt sätt. Fotbolls VM för första gången på den Afrikanska kontinenten och Kronprinsessbröllop i Sverige. Det tycks som om världens journalister samlats i Stockholm och Sydafrika.
För egna delar, det vill säga Huskorsets och min, tar vi det hela med ro och siktar in oss på Silverbröllop och en ny VM-turnering i fotboll där Sverige är med!
HH

Plattorna går igen!

Jag har ju på denna plats beskrivit mödorna med att få förmiddagskaffealtanen i skick för att användas.
Huskorset har nu gjort en friserad beskrivning i Värmlands Folkblads "gomorron"-spalt med dagens datum(http://www.vf.se/Kronika/Varmland/Kampen-mot-skifferplattorna-100614.aspx).
Låt mig därför berätta om dagens övningar.
Vi begav oss under eftermiddagen til min födelsestad Åmål för att tillse mina föräldrars grav. Efter detta gjorde vi en prommis med hundarna i Örnässkogen, en skogspark väl värd att besöka. Vi parkerade vår bil vid Kamratgården. Detta är Idrottsföreningen Kamraternas näste. Vid återkomsten till bilen pekade jag på Kamratgården och meddelade att det var därledes mina svällande muskler, som beskrivs i Huskorsets morgonspalt, odlades.
Vid detta påpekande log Huskorset. Ja att påsta att det var ett leende är att betrakta som årets underdrift. Jag vill inte påsta att hom brast ut i ett okontrollerat gapflabb och rullade sig på marken. Nej, Mitt emellan dessa!
Vid hemkomst till Karlstad besökte jag därför en butik vilken för naturprodukter.
I afton vid sänggåendet ska jag smörja mina svällande muskler med jordnötsolja. Bara för att visa hur svällande dom är!
HH

Ett stort grattis på två års dagen till alla J-kullsvalparna.

Detta med att besiktiga bilar.

Nu står den där på gården, guldgul och nybesiktigad. Den ser faktiskt nöjd ut, Guldklimpen. Ja den kallas så, Guldklimpen, mest för att färgen är guldgul, men också för att den faktiskt är billig att köra. I bränsle handlar det om mindre än hälften av vad Feen drar. Inget ont om Feen, den måste vi ha om vi ska åka med hundar och sånt.
För flera år sedan hade vi en Toyotaminibuss (Hiace). Det var vår dåvarande transportmedel för oss och hundar som vid den tiden var fler än de tre som idag finns på Kennel East Meadows.
Bussen hade inköpts begagnad och fyllde väl sitt ändamål tills vi beslutade att sälja den vilket är en historia i sig.
Besiktningen denna gång skedde 2 dagar efter det att sista dagen för ordinarie besiktning passeras. Vi har problem med detta med besiktning.
När det gällde Hiacen var det bromsarna som satte i igång det hela.

-Hur går det med bromsarna, frågade huskorset när hon passerade genom rummet på väg till någon syssla..?
-Jo tack, sa jag alldeles utmärkt.
-Ä dom klara?
-Nä, sa jag, inte förrän imorgon bitti, då har jag tid på verkstaden.

På verkstaden bad jag om en lite grundligare genomgång så att det inte skulle bli nåt problem vid besiktningen.
-Harru inte besiktiat, sa verksstadskillen.
-Tjhummaaa, svarade jag lite obestämt.
-Fan du ha ju en nolla, den skulle vatt inne i februari senast - dä ä körförbud pån då.
-Hummtjaummm, sa jag lite obestämt.
På vägen tillbaka till jobbet i arbetskamratens bil kunde jag inte låta bli och fråga om han trodde man kunde besiktiga på dagen.
-Harru inte besikitat... fan då har du ju körförbud pån, blev arbetskamratens svar.

På bilbesiktningen föreslog dom att jag skulle ta Drive in, alltså bara chansa på att det inte var för många i kö.
-300 kronor, sa besiktningsmannen.
-Va, sa jag.
-300 kronor kostar dä.
-Jahaja, sa jag och betalade.
Sen blev det tyst.
-Du, den här bussen ska besiktigas senast februari, sa mannen i den blågrå uniformen.
-Ja jag vet, sa jag och slog skamset ner blicken, det är lite sent men det kanske går bra ändå?.
-Sent, sa mannen i den blågrå uniformen, sent.... fan du ska besiktiga senast februari.
-Ja, sa jag.
-Februari nästa år. Du har ett år på dig. Här har du pengarna tillbaka.
-Tack, sa jag.
-Backa ut bussen, sa mannen i den blågrå uniformen.
-Nice doing business with you, sa jag.
Mannen i den blågrå uniformen tittade på mig när jag backade ut.

Denna gång var vi alltså 2 dagar sena så sitt sätt kan man säga att det är på väg att jämna ut sig. Jag tycker ändå att vi har plus och att någon dag här och där inte borde spela någon roll.
HH

Kaffeverandan är klar!

Jag anade ju att mitt tempo när det gällde att anlägga "Kaffeverandan" inte riktigt föll Huskorset på läppen. Redan förra veckan, innan vi åkte till Skara mumlades det om att verandan skulle färdigställas senast tisdag. Igår på måndagen tog alltså arbetet ny fart då Huskorset iklädde sig rollen som både projekterare och utförare. Skifferplattor provades och förkastades. Till slut inkallades experthjälp.
-Älskling kan du komma hit, hörde jag henne ropa.
Jag hade just börjat plocka ut disken från diskmaskinen när anropet kom.
Som den perfekta make jag är, strosade jag ut på altanen och såg projektet så att säga från ovan. Det fanns "utrymmen" mellan plattorna som skulle tätas på något sätt. Det var alltså för rymligt mellan plattorna och alla skulle de föras samman så att det blev en helhet. Efter en stunds skådande från fågelperspektiv angrep jag uppdraget under Huskorsets ledning. Hon hade nu intagit min plats för att från ovan avgöra vart plattorna skulle läggas. När de två första plattorna kommit på plats satte jag mig för att vila.
-Tack, sa hon, jag tror jag klarar mig nu.
Jag återvände till mina köksbestyr.
Idag på morgonen slutfördes så projektet. Resultatet kan beskådas på bifogade bilder.
Nu väntar jag bara på att bli tillfrågad om en kopp kaffe på vår nya "Kaffealtan", kanske med en bit paj till...
HH
Fortsättning:
Jovisst blev det kaffe och paj!