Liten valphistoria från 0 till 5 veckor och någon dag!

Summers och Chippens valpar - en liten historia.

  Här är vi två dagar och hittar skitlätt till mamma för att få mat!

Och tre dagar - allt flyter bara på!

En vecka går så fort och mamma tycker att renlighet är en dygd...

En vecka - man börjar komma till sig. Lunchpaus har jag hört att husse tar också så varför inte?

Så fick vi ögon...

Innan vi hann och blinka var vi fem veckor och hade femveckorskalas!

Vi har fått prova på världen utanför... häftigt!

...så tog vi en picknick i det fria! Sköööönt!

Man blir så pigg av frisk luft och en brottningsmatch sitter aldrig fel!

Vi syns snart igen!

/valparna

Vi önskar alla en riktigt GOD JUL och ett GOTT NYTT ÅR!!

Ett Hundliv – i husbil del 4 slutet och början

-Ja, då säger vi så, sa Huskorset.

Hon avslutade sitt telefonsamtal och vände sig mot mig och sa:

-Ja då är vi husbilsägare.
-Jahaja, sa jag, faktum är att jag också tyckte den där husbilen var just det som passade oss bäst.

Det hade gått några veckor sedan vi först började prata om husbil och vi hade skaffat oss en ganska god överblick över marknaden och husbilar i allmänhet. Vi hade fastnat för en och det var den som Huskorset ringde och bekräftade att vi skulle ha.

-Vi ska hämta den på torsdag, sa hon. Problemet är ju att det är en bit så vi får lov att ta en bil dit och sedan får en av oss köra husbilen hem.
-Ja, sa jag, då tar jag husbilen så kan jag ligga över på vägen hem.
-Knäppskalle, sa hon kärleksfullt, ska det liggas över gör vi det allihop, hundar du och jag, men jag tror nog vi klarar av alltihop på en dag.

På torsdagen steg vi upp i ottan och gav oss iväg för att hämta vårt mobila hem. På firman skrevs det och slantar bytte ägare. Nå slantar var väl en underdrift. Det handlade om rejäla pengar men framför mig såg jag inte pensionen fara all världens väg utan snarare varma och sköna kvällar på en utställningsplats i väntan på att i sådär lagom tid stiga upp för att färdigställa frukost i stället för att halvt sovande släpas ur sängen vid halv fyra för att hinna i tid till utställningen.

-Ja tack då sa huskorset och skakade försäljarens hand.
Sedan skakade jag och försäljaren hand och vi skyndade ut i snålblåsten och regnet mot husbilen. Ett väder som var allt annat den bild jag tidigare såg för mitt inre.

Vägen hem gick utan problem och väl hemma började planeringen för kommande utställningar och vilka inköp som måste göras för att få ett drägligt liv i husbilen.

Allt det där är en annan historia och den kan inte berättas förrän det skett och berättas ska det men som sagt det har ju inte skett än.

Det som däremot skett är att Huskorset som i sin publicistiska iver avslöjat inköp och annat på sin Facebook och sin kolumn i tidningen, så som vanligt är jag sent ute med nyheten, men vad spelar det för roll hon har ju inte berättat hela historien…

Nästa vecka kommer en ny spännande berättelse

Ett Hundliv – i husbil del 3

…forts



-Det var denna som jag först tänkte på, sa Huskorset, helt lagom för oss. Titta på garaget!

Jag snodde runt och tittade på ett icke oansenligt hus i den bortre ändan av inhägnaden i vilka ett större antal husbilar fanns uppställda för beskådande.
-Ja det är verkligen maffigt, sa jag, man får in hur mycket som helst.
-Javisst, sa huskorset, både det ena och andra. Nu går vi in och kollar.

Insidan var lika fin som utsidan och jag kommenderades upp i den bakre sovdelen.
-Måste man använda stege för att komma i säng, sa jag.
-Javisst, sa Huskorset, inga problem du vänjer dig. Ligger du bra?
-Jovars, sa jag, inte så illa men… kanske inte som hemma…
-Tror jag det, sa Huskorset, det ska ju till sköna kuddar och täcken å sånt vetja.
Hon klättrade vigt upp för stegen och svingade sig över mig och lade sig vid min sida.
-Mysigt, eller hur?
-Jo, sa jag och drog lite på svaret.
-Klättra ner nu så provar vi hur det är att sitta vid köksbordet.
Vi satt båda bredvid varandra och huskorset beskrev ivrigt hur mysigt det skulle vara att sitta och äta frukost, middag och kanske lite fredags mys.

-Nu kollar vi alkoven, sa hon.
-Va, sa jag.
-Alkoven, sa hon.
Jag tittade mig omkring tills hon pekade på en hylla ovanför förarplatsen. Hon drog vant ner en stege och kommenderade mig på ännu en klättring.
-Nädu, sa jag, dit klättrar jag min själ inte. Det räcker med att jag ligger på ett ställe.

Hon insåg att skulle alkoven provas fick det bli av henne själv.

När alkoven godkänts bestämdes att vi skulle göra en provtur. Även denna föll Huskorset på läppen och så var det åter dags att okulärbesiktiga husbilen.
-Nä nu ska vi kolla garaget ordentligt, sa hon.
Jag vände på klacken och började så långsamt att strosa mot byggnaden i änden på inhängnaden.-Vart ska du, sa hon
-Till garaget, sa jag.
-Här, sa hon, och gav mig ett ögonkast som överseende slätade ut mitt misstag. Garaget är här i den bakre delen av bilen, det är alltså bagageutrymmet men på husbilar kallas det garage.

Jag kände att rodnade smög sig fram men sa:
-Ja det är verkligen ett jättegarage…

Fortsättning följer nästa onsdag

Ett Hundliv – i husbil del 2

…forts


För många år sedan fick vi ett samtal från en person som sa sig vilja köpa en valp av oss. Han sa att han i sin ungdom hade växt upp med Irlädsk setter. Sånt får en ju alltid nyfiken så vi bestämde att han skulle komma för att titta på valparna påföljande söndag vid tiotiden, då han ville att dottern skulle följa med. Med den informationen slutade samtalet. När söndagen kom väntade vi på vårt besök som lät vänta på sig. När klockan slagit ett och lite till svängde det upp en bil på gården och ut kom en man och en yngre kvinna, förmodad dotter. Båda tog sig med raska steg upp till vår altan där en hel flock Irländare ivrigt gläfste för fånga besökarnas uppmärksamhet.

-Gud så vackra, sa den förmodade dottern.
-Undrebara, sa den förmodade fadern.
Han presenterade sig och dottern och frågade var valparna fanns.
Huskorset följde med besökarna till valprummet då ytterligare en bildörr öppnades och en kvinna steg ut ur bilen. Hon ställde sig på gården så som hon hällts ur en flaska.

Mannen som nu uppmärksammat att kvinnan kommit ur bilen ropade inifrån valprummet:
-Kom hit älskling så får du se på något sött. Detta är min fru, sa han sedan till Huskorset.

Kvinnan på gården rörde sig inte ur fläcken utan stod som paralyserad kvar.

-Varsågod och kliv på, sa jag för att liksom bryta paralyseringen.
-Vi ska inte ha nån valp, sa hon, vi ska inte ha nån hund.
-Jaha ja, sa jag, men jag kanske kan få bjuda på en kopp kaffe, jag har bakat en sockerkaka också.
-Vi ska inte ha nån hund, sa hon.
-Men en kopp kaffe kanske kunde smaka, sa jag.
Jag tog henne lätt i armen och ledde henne in i köket där kaffekopparna stod färdiga.
Mellan oss satte jag en av våra försäljare, ja det vill säga en av våra hanar som både älskade besök och sockerkaka. Han satt där på bänken i köket mellan mig och den paralyserade kvinnan.

-Socker? Mjölk? Frågade jag när jag slog upp kaffe i hennes kopp.
Hon svarade inte, däremot hade hennes man känt kaffedoften så han slet sig från valparna.
-Ja min fru är lite överraskad, sa han, det blev liksom en överraskning för henne att vi åkte hit. Jag sa bara att vi skulle åka på en liten picknick.
-Jahaja, sa jag, jag fick aldrig klart för mig var ni kom ifrån.
-Jasså, jo, sa han vi kommer från Halmstad…

Halmstad ligger på ett avstånd av dryga 400 km från vår bostad…

Denna lilla historia dök upp i mitt minne när vår färd för att titta på husbilar tagit oss en timma från bostaden.

-Vart ska vi, sa jag.
-Det får du snart se, sa Huskorset.
-Du kommer väl ihåg valpköparna från Halmstad, sa jag, maken i den familjen hade det nog inte så lätt under hemfärden. Han skulle ringa på måndagen och det är fjorton år sedan och han har inte ringt än…
-Vi ska inte till Halmstad och vi är snart framme, sa Huskorset. Jag har sett ute några jättefina husbilar som skulle passa oss som hand i handske.
-Jahaja, sa jag, är dom trånga då?
Om man kunde kylas ner av blickar jade jag fått is i mustaschen.

Fortsättning följer nästa onsdag

Ett Hundliv – i husbil del 1

Det var inte som vanligt. Det vill säga, jag satt i min vilsamma fåtölj och såg på TV. Huskorset satt i soffan bredvid och vi hade tidigare på kvällen avnjutit en icke helt oanständig middag med ett icke helt oanständigt vin till. På bordet stod en kopp kaffe och i glaset bredvid hade Huskorset serverat mig en Calvados av icke helt oanständigt märke.

-Du, sa hon.
-Ja, sa jag och avsmakade Calvadosen.
-Tänk va skönt det skulle vara om vi hade en husbil…

Yttrandet liksom svävade av egen kraft runt i rummet.

-Vad sa du, sa jag.
-Jo, sa hon, tänk dig om vi hade en husbil då skulle vi kunna åka till utställningarna dagen innan, ställa upp husbilen och sen sitta där och gosa oss till det blir läggdags. Inget mer uppstigande halv fyra och sen snärja in på utställningsplatsen på morgonen för att få en bra plats för tältet vid ringen. Allt där skulle vi kunna fixa kvällen innan och innan vi åt. Sen tänk dig att krypa ner i egen säng och äta frukost i något så när normal tid, bara lugnt och sansat promenera till utställningen och vara på plats några minuter innan det hela startar…

Låter det inte bra?

Det blev alldeles tyst medans jag begrundade vad hon sagt.
Det lät alldeles fantastiskt som hon lade fram det, nästan som om hon var anställd av en husbilsfirma för att sälja husbil till en sliten ”Kennelman”.

-Jo faktiskt, sa jag, det låter inte alls dumt men det kostar väl också.
-Inte så farligt, sa hon.
-Du har väl redan kollat, sa jag.
-Jo då, sa hon, kom här ska du se. Jag har plockat fram några intressanta objekt på datorn och i morgon ska vi åka och kolla på ett par som ligger i närheten.

Fortsättning följer nästa onsdag.

Ett Hundliv del 8

8 slutet


-Du ser sliten ut, sa påandrasidansjönboendegrannen.
-Ja, sa jag, det var en hård natt.
-Jasså, sa påandrasidansjönboendegrannen.
-Ja, sa jag, jag vet inte hur många altaner jag byggt i natt, förresten blev dom dansbanor allihop och jag skulle driva dom. Där satt jag och bokade orkestrar och lyssnade till konstiga skämt som:

Är det trallvirke i dansbanan.

-Jag blev så trött efter allt arbete och orkesterbokningar, sa jag. Sen vaknade jag av att Huskorset skakade mig och sa till mig att sluta skratta för snarkningar hade hon vant sig vid men en person som ligger och gapskrattar i sömnen gjorde henne inte bara nervös utan nästan skräckslagen.

-Ja du, sa påandrasidansjönboendegrannen, du har det inte lätt du. Nu kör vi i alla fall igång så det blir klart när orkestrarna kommer.
Han gick småskrattande till bilen och hämtade en massa verktyg.

Det sågades, mättes, sågades, skruvades och monterades och så stod Huskorset med kaffebrickan klar på den del av dansbanan, ä, jag menar altan, som var brukbar.
Påandrasidansjönboendegrannen drack sitt kaffe med kaka och sedan jagade han på mig för att skruva vidare.

När lunchen var aväten och eftermiddagen närmade sig sitt slut satt allt på plats. Trappan, trappräcke och altanräcke.
-Det gick ju som en dans, sa påandrasidansjönboendegrannen. Han fnissade åt sitt skämt.
-Den hörde jag redan häromdagen av sonen, sa jag, så det så.
-Ja man kan ju inte alltid få nya skämt, sa påandrasidansjönboendegrannen. Jag tycker i alla fall att det har gått bra och dessutom ser bra ut.
-Tack för hjälpen, sa jag.

Där stod jag på gården och höll om huskorset och beundrade vår nya altan. Det var nästan som en väggbonad från förr.

Hur det blev?

Ta kolla på kortet här nedanför så ser du resultatet. Det blev förbaskat bra och det gick ju faktiskt som en dans…

Nästa vecka kommer det nya äventyr!