…den där dagen som jag åkte till Camilla Östman för att para Moa, ”East Meadows And The Angel Sings”. Lena hade som vanligt tittat på tänkbara hanar som skulle passa och till slut föll valet på Copper´s Wild Rover. Moa var dotter till Katti, Bolands Katherine of Aragon, som också var vår stamtik.
Lena kunde inte följa med på parningen på grund av jobbet så jag lastade in Moa i Escorten och begav mig mot Östergötland och Finspång till adressen Sjöstugan vid Stjärnviks slott där Camilla residerade på den tiden.
Moa var en vidlyftig dam och kunde inte litas på i fritt format, varför jag ville ha henne kopplad. Camilla försäkrade att det inte skulle vara några problem då hennes inhägnad var helt säker, vilket jag utan vidare konstaterade att så inte var fallet.
Slutligen genomfördes parningen i en löplina och på hemvägen lossnade plåten som skyddade bilens katalysator. Vad man minns egentligen när man börjar tänka efter.
Den 17 juli nedkom Moa med 7 tikar och 5 hanar. På kenneln stannade Våfflan, East Meadows Comfort To The Angel, och hennes bror, Sean, East Meadows Catch My Heart.
Sean är nu borta sedan några år.
Våfflan blev ålderdamen på kenneln och rönte den aktning som åldringar ska ha. På grund av sina dåliga höfter blev hon aldrig själv mamma men hon tog aktiv del i de kullar som växte upp på kenneln under hennes nästan 13 år långa liv. Hon blev en extra mamma för valpkull efter valpkull och med sitt typiskt Irlänska setter sätt tålig och överseende med valparnas ibland hårdhänta behandling av sin ”Tant”. När valparna var små tog hon ofta över passningen när deras mamma behövde en stunds paus och hon lämnade tillbaka valparna tvättade och fina.
Våfflan blev gammal det sista året. Förra sommaren var varm och den värmen besvärade henne något. På sommaren följde en lång kall vinter och många dagar valde hon att stanna inne i värmen i stället för långa promenader. När kylan inte var så stark följe hon med glädje med på promenader och i nysnön var hon som en valp.
På långfredagen valde hon att stanna inne vid morgonpromenaden och när hon sedan skulle ut för få en nypa frisk luft, bar henne inte benen.
Våfflan slutade sina dagar Långfredagen 2010. Solen sken och förhoppning om en ny vår tändes hos oss alla.
Våfflan det blev tomt efter dig. Nu får du jaga fåglar på de alltid gröna ängarna.
Lena kunde inte följa med på parningen på grund av jobbet så jag lastade in Moa i Escorten och begav mig mot Östergötland och Finspång till adressen Sjöstugan vid Stjärnviks slott där Camilla residerade på den tiden.
Moa var en vidlyftig dam och kunde inte litas på i fritt format, varför jag ville ha henne kopplad. Camilla försäkrade att det inte skulle vara några problem då hennes inhägnad var helt säker, vilket jag utan vidare konstaterade att så inte var fallet.
Slutligen genomfördes parningen i en löplina och på hemvägen lossnade plåten som skyddade bilens katalysator. Vad man minns egentligen när man börjar tänka efter.
Den 17 juli nedkom Moa med 7 tikar och 5 hanar. På kenneln stannade Våfflan, East Meadows Comfort To The Angel, och hennes bror, Sean, East Meadows Catch My Heart.
Sean är nu borta sedan några år.
Våfflan blev ålderdamen på kenneln och rönte den aktning som åldringar ska ha. På grund av sina dåliga höfter blev hon aldrig själv mamma men hon tog aktiv del i de kullar som växte upp på kenneln under hennes nästan 13 år långa liv. Hon blev en extra mamma för valpkull efter valpkull och med sitt typiskt Irlänska setter sätt tålig och överseende med valparnas ibland hårdhänta behandling av sin ”Tant”. När valparna var små tog hon ofta över passningen när deras mamma behövde en stunds paus och hon lämnade tillbaka valparna tvättade och fina.
Våfflan blev gammal det sista året. Förra sommaren var varm och den värmen besvärade henne något. På sommaren följde en lång kall vinter och många dagar valde hon att stanna inne i värmen i stället för långa promenader. När kylan inte var så stark följe hon med glädje med på promenader och i nysnön var hon som en valp.
På långfredagen valde hon att stanna inne vid morgonpromenaden och när hon sedan skulle ut för få en nypa frisk luft, bar henne inte benen.
Våfflan slutade sina dagar Långfredagen 2010. Solen sken och förhoppning om en ny vår tändes hos oss alla.
Våfflan det blev tomt efter dig. Nu får du jaga fåglar på de alltid gröna ängarna.
Jag kommer också att minnas Våfflan. Katti, Moa och Våfflan har mina barn växt upp med. Det var jättefint skrivet.
SvaraRaderaLotta
Jag kommer sakna min Våffel Toffel otroligt mycket!
SvaraRaderafinner inga ord men den hunden var underbar goa lilla Våfflan påfflan kommer o sakna dej oerhört mycket vi ses igen nån gång min vän
SvaraRaderakramar jennie
Så ledsamt. Det spelar ingen roll hur gamla de är. Lika ledsamt i alla fall. Hon var en så fin och söt hund.
SvaraRaderaÖnskar många gånger att ett hundliv vore längre.
/Carina