När jag kom hem med hundarna möttes jag av sotarn. Det var ju ingen överraskning eftersom han meddelat sin ankomst för en vecka sedan. När han gjort vad han skulle eller snarare vad sotare gör, tackade han för sig och gick till grannen. Grannen var inte hemma, är i fjällen hela veckan. Jag greppade min mobil för att ringa honom och höra om jag skulle bistå sotaren att komma in och även hos honom göra det sotare gör?
Mobilen var svart. Ja den är visserligen svart i skalwet men även displayen var svart. Den ville inte visa något ljus hur jag än försökte. Jag som är oerhört kommunikationsintensiv, som det heter, kände de kalla kårarna börja krypa längst ryggraden. En annan granne ryckte in och ringde till den första grannen medans jag rusade hem för att försöka fixa den till synes helt döda mobilen.
Efter laddning hände inget. Desperationen tilltog. Jag började leta efter gamla mobiler som jag sparat som reserver.
Efter ytterligare en stund angrep jag mobilen igen för att försöka etablera kontakt med omvärlden. Plötsligt lyste den upp och krävde ett lösenord. Jag kände hur hjärtfrekvensen avtog och världen stabiliserades. Nu fungerar min mobil men det var en skräckfylld upplevelse. Men som sagt så mycket lite kan göra.
HH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar