Ett sånt liv det blev...

Bara för att jag gick med i/på facebook. Men vi tar det hela från början.
Huskorset är ju med i Facebook och mailboxen formligen översvämmas av meddelandet att det är någon som kommenterat något som någon har skrivit om någon eller något. Eller så har någon kommenterat det du skrivit om dig själv och det i sin tur har någon annan kommenterat… och så fortsätter det.
Varje gång det kommer ett mail, klingar det till i datorn. När Huskorset åkt till jobbet på morgonen, som idag till exempel, sätter jag mig i min favvofåtölj med Trollet i knät och njuter av värmen från brasan. Kanske tittar jag lite på nyheterna på TV innan Morpheus åter sluter sina armar runt mig för en liten sovstund innan det är dags för morgonprommis. Då är det alltid någon galning som kommenterat något som någon skrivit och datorn plingar som galen och jag väcks ur min morgonsöm för att efter att ha rusat upp och vält Trollet till golvet, bara konstaterat att det var ett Facebookmail…
Därför har jag stabilt och konsekvent annonserat att Facebook är inget för mig. Snuttiga meddelande som ingen förstår!
En före detta arbetskamrat i Stockholm har vid flera tillfällen bjudit in mig till Facebook.
Huskorset har framhållit all glädje man kan ha genom att söka gamla vänner. Örjan har gått med. Jag började känna mig som den Ståndaktige tennsoldaten.
När vi åkte hem från Skåne så sände Örjan meddelande via Facebook till Huskorset via sin telefon och det kändes som en bra idé att undersöka om jag inte skulle ansluta mig eller vad det heter.
När jag kom hem på måndagen hade det kommit en massa Grattis till helgens framgångar och det kändes ju också trevligt så det började kännas som om det faktiskt var värt att ompröva min tidigare ställning.
Jag är absolut inte teknikfientlig, tvärt om. Det finns dom som betecknar mig som teknik- och pryltokig. Kommer det nåt nytt ska jag prova eller ännu heller ha det.
Man kan sålunda beteckna mig som tekniskt progressiv.
Jag läser sällan manualer mer än helt flyktigt för jag är så intresserad av att komma igång så när det basala lärts in kör jag.
Jag beslutade mig sålunda för att ta steget in i Facebook och inviterade Huskorset till att ge mig en snabblektion.
Hon visade och tryckte både här och där sen skaffade jag mig ett konto och Huskorset fick bli min första vän.
Det var då det hela brakade loss. Datorn började klinga.
Har ni varit ovänner??
Är ni vänner nu??
Vad har hänt??
Facebookarna hade nappat och frågorna bara vräkte in.
Jag vill därför med denna blogg, som jag vet att många läser, göra följande uttalande:
Huskorset och jag är goda vänner och har aldrig varit annat. Vi letar efter ett hus tillsammans och att jag var ensam i Skåne berodde på att vi inte hade någon som kunde passa våra hemmavarande hundar. Förra helgen var Huskorset på hundutställning och denna helgen var det min tur.
Inget dramatiskt i detta.
Det enda jag funderar över nu är hur klokt det var att gå med i Facebook.
HH (Husets Härskare)