7
-Vi börjar inifrån den del som du ska ha kvar, sa sonen, langar du upp golvplanken så skruvar jag.
Valet var inget, varför jag började med att lägga upp några plank på det färdiga underlaget.
-Vi måste ha varannan lång och varannan kort, sa sonen, annars kommer alla skarvar på samma ställe.
Plankor langades och skruvades och innan ordet ”altan” var uttalat låg golvet på plats.
-Det gick ju som en dans, sa sonen och musikern. Han log lätt åt sitt skämt som det tog någon stund för mig att fatta.
Dom har ofta sådana där skämt musikerna, det är liksom sotarnas knoparmoj, eller vad det nu heter det där hemliga språket.
-Javisst, kontrade jag vi höll en bra takt…
Sonen tittade på mig och gav mig ett erkännande leende.
”Så var det med det”, tänkte jag, ” jag kan jag också!”
-Vi måste väl inviga golvet, sa huskorset och bjöd på kaffe.
Där satt vi och dinglade med benen på det helt nylagda altangolvet under baken. Mina tankar gick till kommande arbetsinsatser som handlade om räcke och trapp.
Som vi satt där försjunkna i vår framtid kom en bil uppkörande på gården. Det var före detta goda nästgårdsgrannen och numera påandrasidansjönboendegrannen.
-Jag kom perfekt, sa han och fikade efter fika.
-Sätt dig, sa huskorset och hämtade en kopp till.
Där satt vi som svalorna på en telefonledning, fast vi satt på altangolvet.
”Det finns inte så många telefonledningar längre…” tänkte jag ”kanske är det därför man så sällan ser svalor…”
Jag avbröts i mina tankar.
-Jaha ja, sa före detta grannen och påandrasidansjönboendegrannen. Bara räcke och trapp kvar. Jag kommer i morgon så tar vi räcket.
Han har en drivande energi, påandrasidansjönboendegrannen.
Den natten sov jag illa. Jag drömde om dansbanor och byggande. Svetten lackade och jag vaknade med lakarna snodda runt kroppen och stönande sa jag:
-Jag ska aldrig bygga en dansbana mer.
Huskorset tittade frågande på mig. Jag lösgjorde mig från sängkläderna och gick på toa.
Forts. följer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar