Ett Hundliv – i husbil del 2

…forts


För många år sedan fick vi ett samtal från en person som sa sig vilja köpa en valp av oss. Han sa att han i sin ungdom hade växt upp med Irlädsk setter. Sånt får en ju alltid nyfiken så vi bestämde att han skulle komma för att titta på valparna påföljande söndag vid tiotiden, då han ville att dottern skulle följa med. Med den informationen slutade samtalet. När söndagen kom väntade vi på vårt besök som lät vänta på sig. När klockan slagit ett och lite till svängde det upp en bil på gården och ut kom en man och en yngre kvinna, förmodad dotter. Båda tog sig med raska steg upp till vår altan där en hel flock Irländare ivrigt gläfste för fånga besökarnas uppmärksamhet.

-Gud så vackra, sa den förmodade dottern.
-Undrebara, sa den förmodade fadern.
Han presenterade sig och dottern och frågade var valparna fanns.
Huskorset följde med besökarna till valprummet då ytterligare en bildörr öppnades och en kvinna steg ut ur bilen. Hon ställde sig på gården så som hon hällts ur en flaska.

Mannen som nu uppmärksammat att kvinnan kommit ur bilen ropade inifrån valprummet:
-Kom hit älskling så får du se på något sött. Detta är min fru, sa han sedan till Huskorset.

Kvinnan på gården rörde sig inte ur fläcken utan stod som paralyserad kvar.

-Varsågod och kliv på, sa jag för att liksom bryta paralyseringen.
-Vi ska inte ha nån valp, sa hon, vi ska inte ha nån hund.
-Jaha ja, sa jag, men jag kanske kan få bjuda på en kopp kaffe, jag har bakat en sockerkaka också.
-Vi ska inte ha nån hund, sa hon.
-Men en kopp kaffe kanske kunde smaka, sa jag.
Jag tog henne lätt i armen och ledde henne in i köket där kaffekopparna stod färdiga.
Mellan oss satte jag en av våra försäljare, ja det vill säga en av våra hanar som både älskade besök och sockerkaka. Han satt där på bänken i köket mellan mig och den paralyserade kvinnan.

-Socker? Mjölk? Frågade jag när jag slog upp kaffe i hennes kopp.
Hon svarade inte, däremot hade hennes man känt kaffedoften så han slet sig från valparna.
-Ja min fru är lite överraskad, sa han, det blev liksom en överraskning för henne att vi åkte hit. Jag sa bara att vi skulle åka på en liten picknick.
-Jahaja, sa jag, jag fick aldrig klart för mig var ni kom ifrån.
-Jasså, jo, sa han vi kommer från Halmstad…

Halmstad ligger på ett avstånd av dryga 400 km från vår bostad…

Denna lilla historia dök upp i mitt minne när vår färd för att titta på husbilar tagit oss en timma från bostaden.

-Vart ska vi, sa jag.
-Det får du snart se, sa Huskorset.
-Du kommer väl ihåg valpköparna från Halmstad, sa jag, maken i den familjen hade det nog inte så lätt under hemfärden. Han skulle ringa på måndagen och det är fjorton år sedan och han har inte ringt än…
-Vi ska inte till Halmstad och vi är snart framme, sa Huskorset. Jag har sett ute några jättefina husbilar som skulle passa oss som hand i handske.
-Jahaja, sa jag, är dom trånga då?
Om man kunde kylas ner av blickar jade jag fått is i mustaschen.

Fortsättning följer nästa onsdag