Jag visste inte hur jag skulle svara. När vi hade byggt huset hemma hade min vän blandat sand och vatten i murbruket.
-Finns det färdigblandat? sa jag.
-Visst , sa den finnige med överläppen. Hur muke ska du ha.
-Till en stolpe, sa jag.
-En stolpe? sa den finnige med överläppen och såg undrande ut.
Jag samlade mig och redogjorde för mitt problem.
-Ä håle djupt? sa den finnige med överläppen.
-Nja, sisähär, sa jag och måttade med armarna, och så här brett, tillade jag för att göra bilden mer komplett.
-Då räcker dä mä tre säckar, sa den finnige med överläppen.
-Tre säckar?? dom läcker väl inte?? sa jag.
-Nä då, sa den finnige med överläppen, dom kanske dammar lite men dä Ä ingen fara.
Då lärde jag mig att färdigblandad cement inte innehåller vatten. Vatten tillsätter man när man kommit hem, ungefär som en sån där sockerkaksmix.
Denna historiska beskrivning av mitt kunnande när det anbelangar byggande kommer från vår byggnation av hundgården. Parentetiskt kan sägas att hundgården efter dryga 20 år, fortfarande är i bruk och lika stabil som då den byggdes men nu handlade det alltså om att bygga ut altanen.
Jag insåg snabbt att mitt kunnande i tum hit och dit eller 45/145, var av det mer begränsade slaget varför jag på stående fot beslutade om assistans.
Min tacksamhet mot den som uppfann mobiltelefonen kan inte mätas i kända mått. En av sönerna svarade och lovade att assistera sin far.
Forts. följer…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar