Ett Hundliv (är tillbaka!)

Tiden går och vi förändras med den eller..?

Tidigare när huskorset störde mig i min vilsamma position intogs den på soffan i vardagsrummet. Nu intages denna position i en fåtölj med uppfällbart fotstöd. Den är sagolik och bidrar till stor del i min vällevnad, som jag för övrigt ordinerats av läkare.
År 2000 genomgick jag en så kallad hjärtinfarkt vilket fick till följ att jag inte kunde arbeta som tidigare. När min läkare frågade om jag rökte, svarade jag sanningsenligt ”ja” på frågan.
-Då syns vi snart igen, sa han.
-Så du menar att jag ska sluta, sa jag. Varvid han nickade instämmande.
-Hur är det med vin, kvinnor och sång, sa jag.
-Det är bara nyttigt, sa han.

Jag har alltid sagt att man ska lyda sin läkare. Huskorset delade däremot inte hans ordination så ”kvinnor”, i pluralis, var uteslutet. Jag bestämde mig också för att sluta sjunga!
Min fåtölj är alltså en del i den levnad jag ordinerats även om han inte uttryckligen sa att jag skulle köpa en fåtölj med uppfällbart fotstöd… men å andra sidan sjunger jag ju inte…

Tidigare när jag vilade som skönast fick alltid huskorset idéer om saker som skulle göras. I det fallet har inget förändrats… möjligen att jag sover lite hårdare på dagen och inte alltid hör hennes förslag på konstruktiva förändringar i omgivningen.
-Tänk om vi skulle bygga om altanen, sa huskorset.
Innan den djupa och vilsamma sömnen infunnit sig…

Det var startskottet till ett anal separata projekt som jag försökte förklara omöjligheten i att genomföra.

Forts. följer…