Tillbaka på bloggen

-Nu är det nån som har skrivit och undrat vart du tagit vägen, igen, sa Huskorset. Du måste rycka upp dig. Du kan inte bara låta bli att skriva.
Sommaren fick mig att liksom gå in i en tid av icke skrivande.
-Det är snart en månad sen du skrev i bloggen. Förstår du att folk undrar, sa hon.
Jag hade inte något direkt svar så jag tittade vidare på Gomorron i SVT1.
-Dom kan ju tro att vi har nån fnurra på tråden, sa hon.
På TVn kom ett intressant reportage om hur man odlade olika pumpor på kompost.
-Vad tittar du på, sa hon.
-Hur man odlar pumpor på kompost, sa jag.
-Va, sa hon.
-Hur man odlar pumpor på kompost, sa jag.
-Har du blivit intresserad av att odla, sa hon.
-Nä, sa jag men det fanns inget annat att titta på och TV4 tycker jag bara är osakliga i nästan allt.
-Jahaja, sa hon.
Hon vände på klacken och försvann ur rummet med en suck.
Jag började fundera över vad hon sagt.
Jag hade inte skrivit en rad sedan den 25 juli och då hade jag inte ens skrivit utan bara satt in några bilder på mig själv.
”Du har en underbar distans till dig själv.” Var en kommentar om bilderna av en god vän.
Nå ja, distans.
Det fanns en Engelsk komiker som hette Tommy Cooper. Han var popular på 70- och 80-talet. Han hade en show i Engelsk TV, den visades också i Sverige. I sina shower bar han en röd fez. Han trollade, oftast med mindre lyckat resultat, sen hade han en snabb monolog, som till exempel:
Last night I dreamed that I ate a giant marshmallow and when I woke up this morning my pillow was gone. ( Inatt drömde jag att jag åt en gigantisk marshmallow och när jag vaknade I morse var min kudde borta).
Så där var hans skämt och dom framfördes i ett rasande tempo och när hans shower var slut satt man som publik helt andfådd. Den 15 april 1984 avled Tommy Cooper i direktsändning i brittisk TV. Han segnade ihop och publiken jublade och applåderade i tron att det ingick i showen.
Vilket fantastiskt sätt att få lämna in som komiker. Till och med i dödsögonblicket jublade publiken. Eller kanske inte… Kanske är det problemet som komiker att du inte blir tagen på allvar. Alla förväntar sig att det ska hoppa lustigheter ur din mun. Eller att allt du skriver är med en anstrykning av komik.
Ibland måste man hämta andan. Skapa distans. Hitta fokus och mål.
I idrottens värld går kroppen ibland sönder, den orkar inte mer och då måste den vila för att orka på nytt.
Vi får väl se om jag vilat tillräckligt. Om jag hittat nytt fokus och nya mål. Nu ska jag i alla fall ta på mig de där glasögonen som får mig att se världen lite mer ut ett löjets skimmer. Kanske blir det då som fokus framträder och jag kan se livets alla galenskaper.
HH