Morgonstund har guld i mund...?

-Ska du verkligen gå ut nu? Sa Huskorset. Klockan är ju bara kvart över sex…
-Jepp, sa jag. Morgonstund har guld i mund!
-Har du tittat ut? Hundarna verkar inte vara på G precis!
Jag slängde en blick ut genom fönstret och såg vatten, bara vanligt vatten. Eller snarare vanligt regn. Hundarna vände sig bort från mig när dom såg vad som var i görningen.
-Ser du, sa Huskorset. Dom vill sova lite till.
Visserligen var det tidig morgon och gryningsljuset som borde vara strålande var mer strilande.
Natten hade varit lugn fram till halv fyra då vår Norska Vinnare 2010 (Yaya blev det i söndags på utställning i Oslo så vi är mäkta stolta över henne också, Huskorset och jag) bestämde sig för att något var i görningen utanför. Hon tog till sitt mest skräckinjagande skall och vägrade sluta förrän Huskorset smög upp för att se vad som stod på.
I grannhuset bor för närvarande Grannens son med en kamrat. Grannen är tysk likaså hans son liksom även sonens kamrat. Sonens kamrat har aldrig sett en älg, en missad upplevelse som han delar med en stor del av den tyska befolkningen. Det verkar som om tyskarna är mest intresserade av älg. I alla fall mer intresserade än övriga Europeer. För att råda bot på detta svarta hål bland upplevelser, hade gossarna helt sonika bokat plats på Älgsafari… Denna Älgsafari genomfördes under föregående natt och när dom kom hem vid tresnåret tyckte Yaya att det fanns alla skäl i världen att upplysa oss om detta. Sålunda var detta skälet till hennes envetna skällande.
Jag hade följaktligen endast slumrat en kort stund när klockan ringde halv fem. Dagen kändes som långt skriden varför jag alltså beslutade mig för att gå morgonprommis kvart över sex.
Mornar ska vara ljuvliga och lugna.
En katt satt vid vägkanten och tittade på oss en bit ner på gatan.
Katter ska inte sitta vid vägkanten och titta på en hel Kennel som är ute på morgonprommis. Detta konstaterande gjorde Alfahanen (då menar jag inte mig själv). Han började helt oannonserat att förflytta sig och tikarna mot den tittande katten. På släp efter kom jag. Jag lyckades få stopp på ekipaget innan frukosten så att säga var intagen…
Efter ytterligare några hundra meter blockerades vägen av en råbock som uppenbarligen ansåg att vägen var hans. Han rörde sig inte ur fläcken. Det gjorde däremot mina hundar, eller rättare sagt dom försökte att röra sig mot bocken. Jag stretade emot och lyckades med uppbådande av all min kraft och lite till att göra en omväg, förbi bocken.
Jag vill inte påstå att morgonen var lugn, ljus och ljuv, nä slitsam, svettig och skitig, blev den!
Jag trodde att den resterande delen av morgonprommisen skulle flyta bättre men i skogen sista biten hade tydligen ett djur med ett av djurvärldens mest intressanta dofter förflyttat sig. Det skulle nosas på varenda blåbärstuva och även på de förekommande lingontuvorna. Ingen av hundarna valde samma tuva utan olika och på samma gång. Då var det nära att kopplena formade Eiffeltornet och sedan Tekoppen! (Se blogg den 8 juli 2010)
När jag kom hem var jag blöt och slut.
Morgonprommisar i all ära men inte som idag. Nu ska jag vila. Hundarna har redan lagt sig tillrätta. Sofforna är upptagna av hundar. Min bästa TV fåtölj ockupera av Alfahanen. För mig finns bara hundkorgen kvar…
HH