Eiffeltornet

Ibland är morgonprommisarna underbara. Lagom varmt, syrerik luft. Fåglar som kvittrar. Inga andra, varken människor eller hundar som är ute.
Idag hade det alla möjligheter att bli en sådan morgonprommis.
Huskorset började tidigt idag. När hon är Webbredaktör, stiger vi upp vid halv fem. Vid sjudraget var morgonsysslorna avverkade så jag beslutade att det var dags för morgonprommis. Att gå ut sådär tidigt på morgonen har andra poänger också. En del hundägare, då gäller det framför allt ägare till så kallade brukshundar, har för sig att man aldrig ska ha sina hundar kopplade. När jag traskar förbi sommarstugor med allahanda innevånare, vet jag att det finns dom som är rädda för hundar och sen är det dom som hatar hundar. Jag har därför alltid mina hundar kopplade. Skulle dom vara lösa blir det för mycket bus. Fyra irländare kan hitta på massor av saker att göra och när dom gör det är husses inkallning inte alltid det första som är av intresse. Skulle dom dessutom stöta på en lös hund kan det bli rena rama kalabaliken.
Som sagt ibland är morgonprommisen helt underbar, andra gånger mindre underbar, som idag.
Jag vet inte vad som flugit i mina röda älsklingar men det där förnäma prommandet bredvid husse var som bortblåst.
Det skulle nosas, helt ok men idag samtidigt och inte på samma ställe. I alla väderstreck och helst inte i närheten av vägen. Efter nästan en timmes pärs var vi i alla fall hemma. Fyra hundar slängde sig ner för att pusta ut. Jag började reda ut kopplen, och vad får jag se. Den marigaste av alla sådanadär trådövningar: Eiffeltornet!
Låt mig förklara. När jag var mycket yngre än jag är nu, brukade tjejerna leka med trådar. Man skulle greppa tråden med fingrar och rätt som det var formade tråden en ”tekopp”, eller något annat finurligt.
Hundarna hade så gott som gjort Eiffeltornet av sina koppel. Inte undra på att dom var trötta…
HH