Hemma! Äntligen hemma! Få sova i sin egen säng! Få en gonattpuss av Huskorset!
I går kväll kom jag hem från min utflykt till Södertälje. Klockan slog 18.20 när jag välkomnades av hela flocken med rödingar. Främst stog Huskorset (hon är rödhårig också, för den som nu inte visste det).
Jag har alltså jobbat i tre dagar. Hade en kurs för Vuxendöva i Sverige som handlade om intressepolitik. Så långt var allt väl, men det började egentligen redan på fredagen när jag skulle åka.
Hela veckan hade jag kollat på nyheter och SJ:s hemsida hur det såg ut med förseningar. Jag upptäckte att det både var förseningar och inställda tåg, men alltefter det att tiden gick blev det ju mindre snö i luften och mildare väder.
Med detta som utgångsläge bestämde jag mig för att tågförbindelserna med Huvudkommunen borde vara säkerställda. Bara som en försiktighetsåtgärd kollade jag hemsidan på fredag morgon och fann till min bestörtning att det X2000-tåg jag skulle nyttja, ersatts av ett X40-tåg. X40 är det samma som ett dubbeldäckståg. Det går nästan lika fort som X2000, så någon tidsförlust skulle det inte bli, dock något mindre kalorier eftersom serveringen inte fanns på dessa tåg. Jag hade en trerätters lunch på min biljett så det blev falukorv innan jag åkte till tåget.
Kursen avlöpte som beräknat även om jag kände mig något ringrostig till att börja med.
På söndag morgon bad jag, vis av tidigare erfarenheter, Huskorset undersöka huruvida tågen skulle gå som beräknat.
Hon ringde vid halv nio och sa:
-Grattis, du ska åka buss!
Som om det var nåt att gratta för. Jag fattade väl att det var motsatt önskan, alltså en beklagan,och beklagligt tyckte jag också att det var.
Bussen anlände 33 minuter sent till Södertälje syd.
-Till Karlstad, frågade busschaffisen.
-Ja, sa jag.
-Jag kan ta väskan, sa han.
Jag steg upp på bussen och fann en plats där jag var ensam.
När spänningen släppt pockade det på. Man är ju inte jätte ung och för oss lite äldre pockar det på lite oftare än för yngre män. Toaletten var stängd. Jag krånglade mig fram till förarplatsen och frågade om den gick att öppna.
-Den har frusit, sa han, du får gå när vi stannar vid en station.
-Vilken station då, sa jag.
-Katrineholm, sa han.
-Va, sa jag, ska vi åka genom Katrineholm. Det blir ju en omväg på ett par tre timmar.
-Ja, sa han, vi måste åka samma väg som tåget går. Du skulle tagit direktbussen på Centralen.
-Jag gick på i Södertälje, sa jag, där fanns bara du. Du får stanna, sa jag, jag kan inte vänta till Katrineholm, jag äter vätskedrivande tabletter förstår du.
-Då ska jag stanna, sa han, och tittade på golvet för att försäkra sig om att det inte var för sent.
När han stannade visade det sig att jag inte var ensam om att äta vätskedrivande eller vad dom andra nu inmundigat. Halva den manliga delen av bussen inspekterade parkeringsplatsens vita snödrivor som när bussen åkte vidare hade antaget en något mindre vit färg...
I Katrineholm rusade både män och kvinnor in på stationshuset för att göra sitt.
När vi sedan reste vidare hörde vi hur chaffisen per mobiltelefon talade med de andra bussarna.
-Jag kör bara i 4,5 timme, sa han, sen ska jag ha paus.
Hela bussen stelnade till och bakom mig konstaterade en yngling att vi lagom skulle hinna till Degerfors.
-Än vi då, hördes från bussen.
Inget svar.
När vi kom till Hallsberg knäppte det till i bussens högtalarsystem.
-Du som käkar vätskedrivande och måste gå på toan får byta buss i Hallsberg. Var ä du?
Jag sträckte upp handen och såg 60 par ögon som tittade på mig. Om det var på grund av avundsjuka för att jag skulle få byta buss eller om dom ville se vem det var som var pissnödig, vet jag inte.
Nu är jag i alla fall hemma. Bussresan tog dryga 6 timmar.
HH
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar